Jag kom fram till att jag bloggar ganska mycket ändå, fast bara skit men ändå. Just nu har jag lust att ta en låda som jag har brevid mig full med papper slänga den upp och ner på och börja rensa. Helst vill jag sitta på golvet med, men det känns inte så profitionelt så jag vet inte riktigt när jag ska kunna göra detta.
Annars har jag då inte gjort mycket mer idag än att jobba, så mycket hinner man inte när man jobbar i tio timmar. Dock hade jag min paus men då sov jag bort halva tiden för jag behövde det.
Idag har madde annars kommit till paris, nu är vi ju nästan brevid varandra. Jag känner henne hennes närhet, eller kanske inte. Men hon ska köpa franskt nr för då kan jag ringa madde och snacka skit, sen ska jag åka till madde och handla skit sedan ska jag göra något. Johanna kommer hit imorgon och ska prata om sommarsäsong, vad vill jag Korsika eller Rix? Jag vet verkligen inte, vill verkligen inte sluta på liseberg. Åhh, ja vi får se. Jag har ju sökt rix, och kommer kanske söka langley med. Så vad ska man välja? För detta är faktiskt snart slut, eller nu behöver jag inte överdriva. Men vi börjar gå in på tiden då de är närmare till när vi ska hem än när vi kom hit. Usch jag börjar snart gråta, ni får jag ge nästa veckas gäster rum istället och den där lådan får jag rensa en dag då jag kan sitta på golvet.
|
|
|
Jag har just spenderat en timme åt att läsa resentioner om hotellet på en internetsida som chefen tipsa om. Ibland blev jag så röd att jag höll på att börja gråta, dem få som faktiskt hade klagat skrattar jag typ bara åt. Det finns alltid sånna, klagmåsar som klagar på allt och ingenting är som dom vill.
Det finns sådana typer denna vecka med, men jag ska inte nämna några namn. Annars är det jag och gästerna denna vecka. Helena har åkt iväg till Val d'isere vilket gör att jag jobbar alla dagar utom onsdag, dock bara kvällen på fredag. Men det gör inte så mycket jag har accepterat det, och får tillbaka det när mamma är här så det kommer att bli kalasbra.
Malins pappa kom precis, en tjej i servisen och det va lycka. Jag vill med nu, har ju inte träffat någon när och kär på två månader. Fast dem här nu är jag ganska nära och kära i hela bunten.
Skidåkningen var inte så bra som jag hade hoppats på, jag var inte i pisten förrens halv tolv och då var det redan mycket uppåkt. Det enda som va bra var att jag sprang på skåne innan jag hunnit och och fick sällskap av honom och ett helt tjockt gäng som vi mötte upp.
Det är nog min dag det där, jag har jobbat en hel massa med. Sen kanske dagen avslutas med utång men det återstår fortfarande att se. Två kort har jag postat med förresten, så snart trillar det ner i någons mer brevlåda.
|
Uppdate:
Dem har börjat servera croissoner på frukosten, det är inte bra för jag äter så många efter tio när frullen stänger så jag spricker.
Jag har gjort en boll av gummisnoddar, den är jättefin.
Denna veckan är det jag och gästerna, vi ska bli homisar, jag ska bli deras favorit. Jag jobbar ju alla dagar utom onsdag och halva fredag så vi kommer klicka som aldrig förr.
Mamma o co. kommer om mindre än en vecka.
Jag ska åka skidor i nysnö och strålande sol om tjugo minuter.
Rickard har namnsdag idag, har redan grattat chefen och Handy bara bror kvar. Grattis bror!
|
Dagen tanke:
Jag ligger i sängen och småtjötar med helena, helt plötsligt säger jag: tänk den dagen man upptäckte sina fötter. Då svarar min kära partner: Ja, det måste ha varit det mest intressanta som hände den dagen i alla fall.
Men faktiskt tror ni inte det, tänk den dagen man fick upptäcka sina fötter. Man måste ha blivit helt överlycklig, man visste ju liksom inte ens om att dem fanns och så bara hoppsan jag har visst två fötter. Ja tänk om man hade kunnat uppleva den dagen igen...
|
|
Jag hade glömt, hallååå melodifestivalen börjar ju imorgon. Vad är det här? Varför har ingen påminnt mig? Halllåå, ni kan inte bara göra så!
Okej nu samarbetar vi, vem spelar in? Vem skickar ner? vem skvallrar om det? Vi måste lösa detta nu, snabbt det börjar imorgon gått folk!
|
Erik har ändrat om min Facebook till engelska, men han hotar med att slå mig om jag ändrar tillbaka så jag vågar inte riktigt göra det.
Det fortsatte att spösnöa hela dagen idag och det gör det fortfarande, är lite orolig över bussarna imorgon men det ska nog lösa sig. Annars är jag nog världens bästa vän idag och skicka i säng Helena för hon kände sig dålig. Hon behövde bara jobba en timma så snäll var jag!
Jag har ont i benhinnan det vet jag inte varför, personalen på detta hotel använder grymt mycket handsprit och vi fick precis en kärleksförklaring av en gäst!
|
Det spösnöar ute som madde sa till mig herromdagen. Det vräker ner, det kommer bli bra det här senare när det slutat spösnöa.
Annars kan jag tala om att matchen gick inte så bra.... vi förlora. Ganska stort med, eller med 6-2 tror ja. Fast vi körde på samma planhalva hela tiden jag skyller på det. Men vi hade snyggast matchkläder den saken är säker, med tanke på att det var onsdag som matchen var så betyder det temafest. Vi gick inte lika mycket in för det, men det blev någon form av hulligan fest då vi hade sminkningen kvar från fotbollen.
|
Här kommer den min kärleksförklaring, min fina historia som antaglien kommer att läsas av självaste Langley. Okej inte helt säkert men endå, kanske ska satsa på att bli jounalist eller vad säger ni?
Livet i Flaine
Första veckan med gäster har precis börjat, gästerna har varit här i några dagar och allt flyter på bra. Det är mitt i natten och alla ligger och sover i lugn och ro. När vi väcks av ett tjut, ett tjut som inte vill ta slut. Sakta börjar vi vakna till liv och inser att det är brandlarmet som tjuter, varav vi alla hoppar upp ur sängarna och springer ut ur hotellet gäster som personal. Det var ett falskalarm denna gång, men vi fick med detta falskalarm veta att brandlarmet fungerade och vi fick oss en brandövning på köpet. Det är lite så det fungerar här på Hotel le Totem, vi är ganska långt ifrån andra Langley hotells rutiner och om du jobbar här måste du vara beredd på att vad som helst kan hända när som helst.
Vi driver ett nytt Langley hotell som vi ärvt av Crystal i ett lagom spännande skick i den berömda alporten Flaine. Orten som ingen har hört talas om, man kan inte riktigt säga att den är bortglömd för det är inte sant, men det är inte långt därifrån.
Jag tror vi alla tänkte samma sak första gången vi kom hit och såg stället; vad är det för plats vi har bestämt oss för att spendera fyra månader i? Om man bortser från snön som faktiskt är vit är resten grått, grått och åter grått. Det är inga fina alphus här inte, utan snarare betongklumpar i olika storlekar. I betongfärg, är viktigt att tilllägga. Har man inte sett det är det nog svårt att förstå hur det kan finnas så mycket betonghus på ett och samma ställe. Hela Flaine är faktiskt, tro det eller ej, k-märk så betongklumparna som byggdes 1970 är här för att stanna.
Men man vänjer sig ganska snabbt vid betongen, bortser från den och tycket att byn har sin charm. Plötsligt blir Flaine vackert, precis som vilket annat snölandskap som helst. En annan sak med Flaine är att vi är dem enda svenskarna i hela byn. Nu ryktas det visserligen om att det ska finnas 30 svenskar i ett av dem andra hotellen, men då inga (trots upphängda skyltar om att öl går att beställa på svenska i våran bar) dykt upp undrar vi om dessa rykten är sanna. Resterande befolking i byn både gäster och säsongare är till största delen britten, holländare och fransmän.
För att återgå till att vi är det enda svenska gänget så leder till att vi är lätt att komma ihåg för alla andra här i byn. Sedan att vi gör saker som är lite udda gör att vi är ännu lättare att bli ihåg komna. En av dem störtsa händelserna är en sådan som ESF och andra skidinstruktörer pratar om med sina gäster, sina nya gäster med som inte ens befann sig här när själva händelsen utspelade sig.
Händelsen utspelade sig en trevlig dag i Januari, snön hade fallit på bra dagen innan vilket gjorde att det fanns stora och fina möjligheter till riktigt bra offpiståkning. En av våra bartenders tillsammans med en från nattrepan bestämde sig för att åka ut, inte köra någon hårdkörning utan mer bara ta några få åk och spendera resten av dagen i en bar någonstans på toppen. De beger sig upp mot en av de högsta topparna för att åka där så få som möjligt har åkt. Väl uppe följer dem ett par spår där för att vara säkra på att det går att åka just där. Men det är ju inget kul att följa i andras spår, vilket även dessa killar insåg, och svängde lite lätt åt höger. Det flyter på bra i början, efter ett tag börjar det dock bli lite isigt och sedan tar det stopp. Dem är fast, nedenför sig har dem ett stup, och ovanför sig har dem ett isigtberg. Vad gör man då när man fastnar på detta sätt? Att hoppa ner finns inte ens i deras tankar då dem inte kan avgöra hur långt det är eller hur det ser ut nedanför stupet. En av killarna bestämmer sig för att försöka klättra upp men inser ganska snabbt att det inte heller är någon vidare smart lösning på problemet.
Så där sitter dem, fast på en klippa mitt i bergen. Nu hade dem tur, för ganska nära deras lilla klippa går en pist. En pist där åker en hel del människor. Killarna börjar då skika och vinka och lyckas få kontakt med någon som har koll på läget som ber dem sitta kvar där de är och vänta. De väntar ett tag och efter en liten stund hör dem hur en helikopter närmar sig. Helikopern stannar ovarför deras huvud och en man hissas ner i ett snöre. Det är ungeför nu som det går upp för dessa två att enda sättet att komma ner är att de själva kommer att spännas fast i varsin lina från helikopern och flyga ner från denna klippa ner till pisten. Sagt och gjort det blev en helikoper färd för killarna som hade en massa ögon på sig från människor som åkte i pisten och undrade vad som försegick. Bland dessa fanns bland annat två glada kockar och en diskare från hotellet som ganska snabbt insåg att det inte var vilka som helst utan två galna kollegor som hängde från helikopern.
Väl nere från klippan tackade killarna för sig, och helikoperföraren tackade dem genom att ge dem varsin räkning på lite över 1000 euro. Killen från nattrepan hade köpt en försäkring till sitt liftkort och fick snabbt veta att de skulle betala hans färd, dock så hade bartendern missat denna lilla detalj och faktiskt pratat om hur dumt det var att han inte var försäkrad precis innan han gav sig iväg. Men han hade tur och SOS International hoppade in som en räddare i nöden och betalade.
Så här i efterhand skrattar vi alla åt detta äventyr, men det tog ett tag för killarna innan de hade återhämtat sig och insåg vad som egentligen hade hänt. Eftersom att de andra säsongarna i denna by tycker att detta var något av det dumaste man kunde göra kanske det inte är konstigt att dem skickar sina gäster och kunder till hotellet så att dem med egna ögon ska få se vilka som egentligen lyckas vara med om något sådant.
Med tanke på historier som denna så det kanske det inte är så konstigt att alla vet vilka det är som driver Hotel le Totem, för det finns mer galenskaper än ”bara” en helikoperfärd. Men det tar alldeles för lång tid att berätta om alla dem, ni kan få höra resten den dagen ni bestämmer er för att besöka denna underbara betongbyn. Byn som kommer att gå från att vara grå och trist vid första ögonkastet, men inom kort förvandlas till en by full av färger och liv.
Jag sa aldrig att den var kort.... haha.
|
|
|
|
|
